I don't know what more to ask for, I was given just one wish
It's about you and the sun. A morning run, the story of my maker.. what I have and what I ache for.
Jag satt som vanligt och drog ut på tiden, tills jag insåg att "nu måste jag skynda mig".. gjorde mig klar i 190, efter en kvart får jag sms:et "jag är inte inne förrän 15:40". Skönt, tänkte jag.. nu slipper jag stressa mer. Jag gjorde mig klar i lugn takt, hjärtatrytmen hade redan då börjat skena iväg. Av vana vet jag att det lägger sig om jag försöker andas och ta det lugnt. Jag satte mig ner, istället slog en värmebölja inom mig.. svetten började rinna i takt med att mitt hjära klappade allt fortare. Jag kände hur skakningarna började nå fingertopparna, efter en stund skakade hela jag.. helt utan anledning?!
Jag bad om skjuts upp till stan, jag kände inte mig i tillräckligt gott skick att sätta mig själv bak ratten. Blicken tappade fästet allt mer, det kändes som någon skakade om min hjärna då och då.. yrseln kom tätare inpå. Andningen blev tyngre och tyngre, jag fick svårt att hålla mig själv stilla. Väl uppe på stan, stan kryllade av folk eftersom ett festivaltåg intagit större delen av centrum, ökade symptomernas intesitet samtidigt som rädslan och obehaget steg inom mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, skulle jag fly eller gömma mig? Eller skulle jag dö?
Jag försökte att inte fokusera alltför mycket på min ångest, hur påtaglig den än var, jag väntade på min vän som jag inte träffat på ett tag.. sms efter sms "bussen är försenad". Ångesten gjorde sig bara mer påmind ju fler sekunder som tickade på klockan. Jag ringde upp min syster som kom för att hämta mig, körde mig upp till akuten där jag fick komma in direkt.. väl där brast tårarna. Jag var livrädd! EKG, prover efter prover, kanyler efter kanyler, blodtryck, lungröntgen och EKG senare fick jag, äntligen, 5 timmar senare komma hem; väl omtumlad, mascara i hela ansiktet och frösen. Och UTAN propp i lungan, tacka gud för det!
Eftersom att jag har ångest nästan varje dag så trodde jag inte denna dagen skulle bli värre än vanligt, men jag trodde aldrig att denna panikattacken skulle komma. Jag har aldrig varit så rädd förut! Jag visste att jag inte skulle dö innerst inne även om det kändes så. Läkaren försökte trösta mig med att "du kommer att överleva detta!" med en klapp på armen. Han förklarade för mig att mitt hjärta slog för fort och ojämnt men att det inte var livsfarligt.. då började jag starkt fundera på hur det känns om hjärtat skulle ha slagit Ännu snabbare? Olidligt. Jag var verkligen ett nervvrak!
Tack C och R
Hold on,
Jag satt som vanligt och drog ut på tiden, tills jag insåg att "nu måste jag skynda mig".. gjorde mig klar i 190, efter en kvart får jag sms:et "jag är inte inne förrän 15:40". Skönt, tänkte jag.. nu slipper jag stressa mer. Jag gjorde mig klar i lugn takt, hjärtatrytmen hade redan då börjat skena iväg. Av vana vet jag att det lägger sig om jag försöker andas och ta det lugnt. Jag satte mig ner, istället slog en värmebölja inom mig.. svetten började rinna i takt med att mitt hjära klappade allt fortare. Jag kände hur skakningarna började nå fingertopparna, efter en stund skakade hela jag.. helt utan anledning?!
Jag bad om skjuts upp till stan, jag kände inte mig i tillräckligt gott skick att sätta mig själv bak ratten. Blicken tappade fästet allt mer, det kändes som någon skakade om min hjärna då och då.. yrseln kom tätare inpå. Andningen blev tyngre och tyngre, jag fick svårt att hålla mig själv stilla. Väl uppe på stan, stan kryllade av folk eftersom ett festivaltåg intagit större delen av centrum, ökade symptomernas intesitet samtidigt som rädslan och obehaget steg inom mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, skulle jag fly eller gömma mig? Eller skulle jag dö?
Jag försökte att inte fokusera alltför mycket på min ångest, hur påtaglig den än var, jag väntade på min vän som jag inte träffat på ett tag.. sms efter sms "bussen är försenad". Ångesten gjorde sig bara mer påmind ju fler sekunder som tickade på klockan. Jag ringde upp min syster som kom för att hämta mig, körde mig upp till akuten där jag fick komma in direkt.. väl där brast tårarna. Jag var livrädd! EKG, prover efter prover, kanyler efter kanyler, blodtryck, lungröntgen och EKG senare fick jag, äntligen, 5 timmar senare komma hem; väl omtumlad, mascara i hela ansiktet och frösen. Och UTAN propp i lungan, tacka gud för det!
Eftersom att jag har ångest nästan varje dag så trodde jag inte denna dagen skulle bli värre än vanligt, men jag trodde aldrig att denna panikattacken skulle komma. Jag har aldrig varit så rädd förut! Jag visste att jag inte skulle dö innerst inne även om det kändes så. Läkaren försökte trösta mig med att "du kommer att överleva detta!" med en klapp på armen. Han förklarade för mig att mitt hjärta slog för fort och ojämnt men att det inte var livsfarligt.. då började jag starkt fundera på hur det känns om hjärtat skulle ha slagit Ännu snabbare? Olidligt. Jag var verkligen ett nervvrak!
Tack C och R
Hold on,