I hear you 'cause you won't quit screaming my name
I see you, 'cause you wont get out of my way. I feel you, 'cause you won't stop touching my skin. I need you.. but now I'm here to take you away.
Nu skriver jag för er (mina nära och kära, vänner och bekanta), för att jag bara ska behöva berätta detta en gång eftersom att detta är väldigt jobbigt för mig. Jag vill inte höra "varför har du inte sagt någonting?" eller liknande, det säger sig självt varför. Varför jag inte har sagt någonting beror inte på att jag inte litar på er och inte heller för att ni inte ligger varmt om mitt hjärta, utan för att detta har varit mitt egna krig, min vardag och väldigt privat. Jag har aldrig, och inte nu heller, velat höra "du vet bättre än så" för det är inte det som det handlar om. Det handlar inte om hur mycket man vet eller vad man vet, eller hur rätt eller fel det nu än är.
I 9 år har jag levt med en ätstörning, vilket kanske vissa har förstått i perioder då jag har satt min kropp i svält. Men det är först nu jag har förstått att detta inte är det liv jag vill leva, jag vill inte behöva tänka på vikt, bantning, mat, utseende, tro att jag har blivit senil, känna mig tjock och otillräcklig 99% av min vakna tid. Jag vill vara fri, lära känna mig själv och få leva.. Just nu finns det bara 1% i min hjärna som tillåter mig att få "leva" och känna mig fri, egentligen vet jag inte vem jag är eftersom den personen inte har fått någon plats i mitt liv. Detta har varit min vardag i alla dessa år och jag har själv inte sett detta som ett problem tidigare, detta har ju varit normalt för mig.. att svälta, äta, kräka osv. Jag var dömd till att ha det så hela livet..
När jag flyttade hit, till Karlskrona, så var det en vänlig själv som ifrågasatte min ätstörning (som har varit dokumenterad i flera år hos läkare, terapeuter och tandläkare) och remitterade mig till Ätstörningsenheten där jag fick träffa helt underbara personer som förstod mig, dem sa inte emot utan tog emot mig med öppna armar och fick mig att förstå att jag inte är ensam och att man faktiskt kan bli helt frisk och fri.
Jag är oerhört tacksam över att ha fått denna hjälp och är väldigt motiverad. Nu ska jag bli fri! Nu när ni vet varför jag har pendlat i vikt och mått dåligt ber jag er visa respekt, nu när jag har öppnat mitt hjärta och faktiskt blottat mitt högst privata problem. Jag vill inte ha något medlidande eller dylikt, bara er respekt.
J
♥