ArticBlueberry

 

När man precis började känna att det började bli någon form utav ordning på alla tankar, känslor och intryck så kommer det otroligt roliga brevet på posten; medelsvåra cellförändringar, du blir kallad till konisering inom 2 månader. Jag vet inte om jag ska skrika, gråta eller skratta.. eller alla tre samtidigt kanske. Precis som att kolposkopin var så jätte behaglig då, nej nu ska dem in och rota i mitt underbara liv igen. Idag kom det brev om kallelse till en information hos barnmorskan angående slyngkoniseringen, kunde dem inte väntat en vecka åtminstonde så man kunde fått smälta skiten. Istället så ska man på information om en vecka istället. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna allt som hänt dem senaste åren, men jag antar att det bara är att ta på sig riddarutrustningen och fortsätta slå sig fram. Ibland undrar jag om jag föddes med stålkraft. Hur skulle jag annars orkat ta mig hit där jag är idag? Stålkraft och en själ tillverkad av kevlar. Kanske. Det är kanske inte denna typen av händelserikt liv jag vill ha, mina veckor är uppbokade av olika läkartider och behandlingar. När fan ska jag få tid att leva då? Jag vet att tiden kommer, men vägen dit är jävligt lång och krokig. Oavsett så är det inte så förbannat roligt att behöva svara att man är sjukskriven på frågan "Vad gör du nu förtiden?", 23 år gammal. Inte bara för en sak heller, utan två! Nu är måttet rågat, jag kryper under täcket ett litet tag och bara är; slippa känna och tänka för en stund.