Jag är så mycket bättre i fantasin.


Jag kommer alltid att drömma om det jag inte har men jag kommer alltid att vara tacksam över det jag faktiskt har. Jag har lärt mig att tala klarspråk, uttrycka mina känslor och faktiskt tänka mer på mitt eget bästa. Jag värderar längre inte materiella rikedomar, jag värdesätter att min familj är frisk och att jag har folk som älskar mig och uppskattar mig för den jag är och för vad jag står för. Det ger mer än det tar.

Jag är respekterad av många, för att jag är den jag är. Det svider i mångas ögon och avundsjukan lyser rakt igenom deras kläder, vi som alltid har varit dem samma vill helst av allting vara några andra. Jag är mig själv, jag vet vem jag är. Jag är envis, driven och slagkraftig; och jag behärskar att använda den kunskapen. Jag strävar efter harmoni och att få uppleva sann glädje. Jag värnar om mina medmänniskor och deras lycka, och jag kan glädjas för deras framgångar. Jag är inte avundsjuk och skulle inte vilja byta mitt liv mot någon annans. Jag lever mitt liv med någon som älskar mig. Men. 
 
Mitt liv är inte perfekt, min kropp är inte perfekt och jag är inte perfekt. Min osäkerhet är min brist, jag önskar ibland att mitt förstånd gick hand i hand med min kropp. Jag värnar så högt om andra att jag nedvärderar mig själv. Jag förnedrar min kropp för att jag har en sned självbild, fast jag vet att det är oriktigt. Jag känner skuld till mig själv. Jag är skyldig mig själv att bli frisk från spökena i mitt förstånd. Jag kan inte leva i nuet när jag är någon annanstans. 
 
 


Love
J
 


Kommentera inlägget här: