It's the same old theme In two thousand eighteen, they're still fightin'

 
It's the same old theme
In two thousand eighteen
In your head, in your head, they're still fightin'
With their tanks, and their bombs
And their guns, and their drones
In your head, in your head, they are dyin'
 
  
 
 
Whats in your head? 
J
 
 

Look within for the strength today

to make sure the light defeates the dark. As the days go by the darker fades but theres always something that will remind me of the loss. They ask if I think about it alot, the answer is every single day.. my question is does it ever gonna stop?
They say time will change, yea it does.. but not for better. I will always have you, like a tattoo. 
 
 
Time will tell,
J

If you ask me, don't know where to start

 

Tillbaks till gamla vanor jag trodde jag hade förträngt

 
Jag har förlorat en tävling, men kanske vunnit något bra. Jag hör mig själv tänka men det är så lite jag säger. Jag kan inte ljuga för mig själv längre, det är allvar nu.. Har aldrig längtat och inte längtat på samma gång förr, jag känner inte igen mig. Jag är livrädd för vad som ska hända, även om det kanske är bra..
 
It's just so unreal.
 
 
Detta är mina senaste ord från min senaste svängning, som jag kallar det, i min ätstörning. Det är en skräckblandad förtjusning och hat-kärlek som en ätstörning för med sig, den är både skrämmande och underbar på samma gång. Det är just detta som många har så svårt att förstå. 
 
Som jag berättade i mitt förra inlägg angående högkänslig personlighet så har jag en ätstörning sedan 03-04, där någongång, som har tagit sig många vändningar och den gör det hela tiden. Jag hänger inte med, men nu vet jag att den är fruktansvärt skadlig för mig och min kropp. Jag har aktivt skadat min kropp av svält, bulimi och hetsätning i 14 år. DET känns så unreal.
Som många vet som lider av ätstörningar så finns det en inneboende i hjärnan, sittandes på din ena axel, som hela tiden säger till dig att göra precis tvärtemot förnuftet som sitter på din andra axel. Och 97% av gångerna så förlorar förnuftet. DET tar energi. Ännu mer skadar det mig, min kropp och folk som står nära mig. 
Jag är nu inte i en undervikt, utan en övervikt där hetsätning råder. Det är så svårt att förklara att min hjärna tänker 80% av dagen som en anorektiker och 20% faller för hunger... och då inte en nådig hunger. 
Jag har svårt att äta ute, jag får ångest när andra ser mig äta för jag känner att jag inte förtjänar den maten.. jag är ju överviktig så nu går min svälthjärna igång på alla cylindrar. Vid varje måltid måste jag säga till mig själv att det är näring som min kropp behöver, jag försöker äta regelbundet men det är inte lätt när jag inte har några hunger känslor.
Jag kan inte längre resonera med mig själv.. om några veckor påbörjar jag en specialist behandling i Malmö och denna gång tänker jag fan i mig bli kvitt idioten jag har i min skalle.
 
Jag vet att det kommer vara en stor kamp för mig att bli fri nog att kunna få en bättre livskvalité. Det är många blandade känslor som kommer upp, vem är jag när jag är "frisk"? Kan jag bli "fri" från mina hjärnspöken?
Det är med en stor rädsla som jag kommer att ta nästa kliv, men jag ska.
Det som driver mig är att kunna bli gravid med vårt så efterlängtade blivande barn, det kan jag inte i denna kropp och det är en stor sorg. Det finns inte tårar nog.
 
Jag har så mycket jag skulle vilja berätta, men jag får nog spara allt till en bok. När jag träffade min soon to be husband så fick han mig med en väääldigt stor ryggsäck och jag fick honom med hans. Det är nog en stor anledning till den djupa förståelse vi känner för varandra, jag älskar hela honom. 
När jag säger To have and to hold.. vill jag göra det i en kropp jag också kan säga Ja till. Det är dags att släppa taget om någonting som varit min livlina i så många år. 
 
 
 
 
F, I know somewhere better ´cause you always take me there.
Love, yours truly
J